Grymmare än grymmast?

Vet inte riktigt vad det är men just nu känns allting så himla bra! (Minus detaljen att min häst har för stor rumpa för sitt nya Rambo täcke och det finns inte större inne i butiken jag köpte.... Eftersom det är provat sååååå är det inte ens säkert att de vill byta in det heller, shoot me? Köpte ju detta för att inga andra täcken passar, alla är för små. Blir så sur att jag inte beställde en större storlek direkt)
 
Åter till det "bra:iga", ridningen går så bra, jag mår bättre och bättre, har börjat gymma igen och det känns kul för en gångs skull samt mina vänner är underbara ♥ Kan man begära mer av livet?
 
Alla som läser min blogg, även om ni numer är ganska få, kanske inte vet att jag en gång i tiden spelade innebandy? Spelade i 4-5 år och var med i skollaget tills jag valde hästarna. Nu spelade jag med de som var födda 90/91 och jag är född 92. Så när de var inne på sluttampen på gymnasiet tog tiden för innebandy slut och de hoppade av vilket gjorde att laget splittrades. Fick valet att gå upp till damlaget inom klubben men det kändes inte så lockande med trasiga knän (menisk) och nästan 11 år yngre än äldsta spelaren. Man är inte så pepp på det då. 
 
När jag fortfarande spelade var jag i bra form, jag var reaktionssnabb, stark och jag hade bra mycket bättre impulskontroll, haha. Många dagar saknar jag verkligen innebandyn, att få leva ut lite agressioner på planen och vara lite hård mot motståndarna.
 
Men nu ska jag minsann tillbaka! Jag kommer aldrig mer kunna spela innebandy, det skulle knäna aldrig klara. Men jag vill tillbaka till det jag var då, en mer avslappnad och "avrastad" individ. Träna, träna, träna!
 
Avslutar detta extremt meningslösa och röriga inlägg med bild på hennes nya täcke, som inte hade skadat om det var en storlek större. (Why so fu**ing big?)
 
 
Finns nog ingen häst som är så svår att fotografera rumpan på som Rea, "Heeeeeeej, matte - GODIS?"
 
 
 
 

Något jag önskar mig...

Något jag önskade att jag hade tillgång till är att få prova ett huvudlag med frihet vid öronen och utskärning för nacken. Det finns en hel del olika modeller på detta och vissa är mer extrema än andra. Dock är jag lite för petig med mina träns så inget faller mig i smaken direkt. 
 
Men det hade varit spännande att få testa ett, speciellt eftersom Rea har en tendens att spjärna upp nacken i vissa lägen och då släppa kontakten med bettet och börja bita på bettet. Detta stör inte bara hennes form utan min inverkan och förbindelsen mellan handen och bettet blir bruten. Så när jag läser överallt om hur bra tränsen har varit för kunders hästar och gjort dem mer tillfreds så är det klart man blir lite nyfiken.
 
Men aldrig att jag skulle lägga närmare 2000 på ett träns som faktiskt inte faller mig i smaken utseendemässigt. Det spelar inte för mig någon roll om nackstycket är bra när det är sjuttioelva spännen i ansiktet på hästen och vissa väldigt nära ögonen, tappade man inspirationen efter att ha lagt allt krut på nackstycket där eller? Sen finns de flesta modeller enbart i svart. Jag har som bekant brun utrustning och nej, svart träns kommer inte på frågan! 
 
Som det ser ut nu så skulle jag få sy ett eget, men det har jag varken kunskap, tid eller material till att göra. Allra bäst hade varit om jag hittat en anatomisk nackpad för rundsydda träns.
 
Här ser ni ett tydligt exempel på när hon släpper kontakten och trycker upp nacken. Genast blir hon mindre harmonisk i sin form och börjar lyfta upp bettet och bita på det. Ni ser även att tyglarna hänger så det är inte handen hon gör sig fri från. Vid sådana här lägen skulle det vara intressant att se om ett till exempel Dyon the Difference hade gjort någon skillnad för henne eller om det är samma ändå. Om anledningen är att hon känner obehag bakom öronen/vid nacken.
Foto © Lisa Candemyr
 

Mina mål med Rea

Jaha, blev tvingad till att skriva ett inlägg här av min kära vän Lisa. Eller ska vi kalla henne utpressarn'? Tur för henne att hon även skrev vilket ämne jag skulle skriva om för annars hade det blivit svårt.
 
Så tänkte skriva upp tre delmål jag har.
Och vi börjar med mina mål för December 2013:
 

Att sätta upp så pass kortsiktigt mål som bara för en månad tycker jag är jättesvårt. Men prioriteringen nu innan jullovet hon kommer få är att fortsätta jobba henne för att bli kvickare för hjälperna. Jag behöver bli mycket snabbare på att känna av hennes signaler så jag hela tiden ligger steget före henne, just nu är det tvärt om ;) 
 
Sen vill jag fortsätta jobba med den förvända galoppen, hitta självbärigheten där och få henne att acceptera att gå där utan att börja stöta eller "hota" med byte. 
 
 
Mål för 2014
 
Eftersom 2013 blev ett riktigt kasst år för oss där hela januari-juni bestod av boxvila, konvalescent och igångsättning så känner jag att 2014 ska bli vårt år. Först och främst så är det största målet att hålla henne ridbar, efter en så lång skadeperiod har jag gått och blivit lite hypokondrisk. Skadan är utläkt men det har ju självklart blivit ärrvävnad. 
 
Under 2014 hoppas jag på att fortsätta nosa på bytena som vi påbörjat nu, och att de fram till hösten är så gott som befästa. 
 
Jag vill ha lyckats med mitt eget arbete med att själv bli kvickare och att ligga steget före. Att det är jag som styr och inte hon som gissar vad jag vill. Min ridning ska bli så mycket mer konsekvent. 
 
Men sen är jag en riktig tävlingsmänniska, jag älskar att vara ute på tävling och allt där ikring. Putsa, knoppa, rykta osv. Sen att jag har nerver som ett asplöv hör inte till saken ;) I alla fall, jag skull väldigt gärna vilja komma ut på lite pay and rides, lokala tävlingar eller programridningar. You name it. 
 
Om jag skulle lyckas ta mig runt en MSV:C klass så hade det varit grädde på moset.
 
Slutmål
 
Ja, eller så kanske man inte kan säga. Men det finns vissa saker som man vill ha uppnått innan man går vidare. Detta kan självklart brytas genom skader osv. Men man måste drömma. Och min dröm har alltid varit att rida en MSV:B klass på Rea, jag tror inte hon räcker längre än så. Om hon skulle visa sig ha mer i sig än vad hon visat hittills så skulle jag så klart gråta av glädje. Sen är det alltid minst två i ett team. Om jag har medelsvår klass i mig återstår att se. Tyvärr är ju mitt och Reas team uppbyggt på att en blind lär en döv att läsa typ...
 
En värld utan min stjärna vore så tråkig, och för tillfället är det hon som håller mig uppe ♥